Kategori: Uncategorized

Första delen av gruppen övernattar i Amsterdam. I morgon kommer 3 fler deltagare och vi flyger till Bogota och direkt vidare till Leticia i Amazonas. Dags för första skolbygget.

Hemma igen. Det ger en god eftersmak med att ha hjälpt barn till en bättre framtid än deras föräldrageneration. Det andas hopp. För mitt i land det finns samtidigt en hel massa problem och hinder på vägen. Här i bloggens sista inlägg för  den här resan kommer lite vyer och lite reflektioner.

Vi bodde i Rodadero, en strandort utanför Santa Marta. Med 150 meter till en fantastisk strand fick vi också utrymme för lite bad i slutet av dagarna.

Vi hade tid för lite snorkling och fina fiskar36E25077-A008-48A8-A30B-DB9D89E88324

Många fantastiska vyer

Inne i Santa Martas centrum har de målat husen. Det måste inte se ut som skit bara för att man har lite pengar.

Mycket kommers med indianhantverk på gatorna

Många uteliggare som sover med hela familjer på gatorna

De här barnen gjorde sin morgontoalett på gatan kl 6:30 i fredags morse

Inflationen i Venezuela är så grotesk att den här mannen satt och gav ut sedlar mot en allmosa. Sedlarnas belopp är 100.000 pesos och är inte värda något alls. Jag får minnen från bilder från 30-talets Tyskland när man använde en skottkärra med pengar för att köpa ett bröd. Det finns ca 1.000.000 officiella venezuelanska flyktingar i Colombia. Säkert många fler i verkligheten. Colombia är fattigt, och om det är rikt i jämförelse med Venezuela så är det uselt där. 

Frukten är helt fantastisk

 

 

Vilken upplevelse! Det är många känslor och tankar som kommer när man möter den färdiga skolan och en stor fest. För två veckor sedan var det en skev och inte så rak grund där det nu står en 3-salsskola. Där 75 barn får möjligheten att gå i skola, att ta steget ut ur fattigdom och skapa en bättre framtid för sig själva och hela landet. 75 barn i år, 75 nya barn nästa år, 75 barn… Barn som annars aldrig hade fått gå i skola utan varit dömda till ett liv i slummen och samma historia som upprepar sig igen som för deras föräldrar. 

Vi blev bjudna på en fantastisk invigning med uppträden, dans, tal och lek. Det blev stora jubel när vi klippte banden och i samband med all tacksamhet. Med allra störst jubel blev det när vi gav barnen de leksaker vi köpt för insamlade pengarna – fotbollar, volleybollar, strandtennis och rockringar. 

”Vi är jättetacksamma för att tre nya klassrum på skolan står klara idag. För ett par månader sedan var det bara en dröm.”

”Mitt namn är Bengt och jag är jätteglad för att få vara här igen och inviga den tredje skolan här i Bonda. Sköt nu om skolan och se till att ni håller den i skick och håller rent på skolgården, så att den fortsätter vara lika ren som den är nu.”

Glädje!

Gänget som byggt skolan

Skolbarn som fått en egen skolväska (alla som började i den nya skolbyggnaden) med skrivböcker, pennor, suddgummin, räkneböcker etc. Den statliga skolan ger bara barnen en penna och en pennvässare. 

Skolbarn som fått fika (alla barn på hela skolan i alla skolbyggnader i området)

Lek!

/Fredrik

 

 

Jonas Fredin bjuder på ett blogginlägg som beskriver hela vår resa och upplevelse på ett bra sätt. Tack Jonas!

Det är en varm morgon i Colombia å det ligger en man å sover i gathörnet.
Han har fått ett litet stycke plast att ligga på sedan jag såg honom sist.
En utmärglad hund ligger strax bredvid på den nakna trottoaren å jag får titta en gång extra för att se om den verkligen lever. Ingen skulle nog reagera om den plötsligt dog, bilden skulle se lika dan ut. Kanske lukten tillslut skulle skvallra om hundens hädangång.

Jag fortsätter hundra meter bort å går in på Colombias Ica för att köpa lite kylt vatten i värmen.
De allra fattigaste å de som hankar sig fram, å de som har det ganska gott ställt lever här sida vid sida. Ibland liknar gatorna en helt vanlig europeisk semesterorts men mängden försäljare som livnär sig på att gå runt med en termos å sälja tinto (kaffe med socker) för en svensk spottstyver berättar att välståndet är långt ifrån det som finns hemma. Taxibilar som vi åker med är i dåligt skick, trafiken ett kaos, till synes helt utan regler, men man lyckas på något sätt samsas mitt i myllret av motorcyklar å bilar och omkörningar på de mest konstiga ställen.

Jag är här för att bygga en skola, att göra en liten insats för att några barn till ska få utbildning.
En halvtimmes körning från semesterorten som vi bor i har vi kommit ut på landet och de fattigare områdena i regionen. Vi lämnar asfaltsvägen å svänger in på en gata helt utlämnad till skyfallens otämjbara kraft å ser aldrig likadan ut från dag till dag. Gravitationen tar obönhörligen med sig vattnet på en hisnande åktur å lämnar spår i vägen som blir allt svårare för bussen att bemästra.
Bussen, kämpar med stånk å stön å stannar med tiden längre å längre ifrån den skola vi ska bygga. Husen häromkring är enkla, barnen har inte själva råd att gå i skolan men skolorna vi bygger tar ingen avgift, det är villkoret för att vi ska ge rektorsområdet en skola.
Barnen i skolbänkarna kan mer engelska än vad damen i den lokala kiosken bemästrar.
En dag går en pojke förbi mig, han går redan i skolan, som många utav de andra barnen ser han glad ut, full av liv. Han säger utan att titta på mig. Thank you. Två små ord som når rakt till hjärtat. Han som redan går på skolan å för egen del inte behöver mer plats uttrycker en tacksamhet som jag känner är från hela regionen. 75 barn till härifrån ska i år få möjlighet till utbildning å pojken har nog förstått att det är något positivt. 75 barn till detta året, å nästa å nästa…

Vi gör besök på en annan skola som byggts. Vi går in genom en plåtport å kommer in till ett fin å välordnad skolgård.
Barnen hoppar jämfota mellan rockringar, spelar fotboll och går i skola. Barnen är uppdelade på tre skift för att utnyttja lokalerna maximalt. Till och med vuxna får komma hit på kvällstid.
Efter en stund tar leksuget i mig över å jag börjar rulla rockringar med en liten flicka, precis som min 6-åring där hemma så sjuder hon av liv, det glittrar i hennes ögon när vi hittar varandra.
Hon visar att hon kan snurra rockringen på armen, jag visar att man kan snurra den på foten också. Sen hoppar hon glatt vidare å dricker lite vatten i värmen. När vi ska gå kommer hon tillbaka å ger mig på barnens självklara sätt en stor innerlig svettig kram.
Egentligen vill jag inte släppa, jag vill ge henne en kram som räcker hela livet som hon kan tanka kärlek ur varje dag när livet runt omkring är hårt.
Ge henne en blick som hon kan sola sig i när allting känns kallt.
Säga till henne att hon är vacker å värdefull så att hon på riktigt förstår att det är sant och att hon kan luta sig mot det åren som kommer.
Inget utav detta kan jag ge henne, men jag åker ändå därifrån upplyft över att en gång fått krama henne å titta rakt in i hennes fantastiska ögon.

Då slår det mig att jag inte bara är här för att ge något. Det finns något hos de här människorna som attraherar mig och som jag fått att bära med mig.
Det återspeglar sig i trafiken, på landsbygden å hos den lilla flickan på skolgården. Man har det inte särskilt gott ställt rent materiellt men man äger däremot en livskraft en förnöjsamhet och en omtanke och hänsyn som jag inser att vi alltmer tappar bort i Sverige.

Mannen ligger fortfarande å sover, å hunden med. Men de har sin plats, ingen jagar bort dom. Ingen säger att det är för jobbigt att se en man som ligger på gatan å sover. Han är en pusselbit, om än lite luggsliten i det här myllret utav människor. Och jag är helt övertygad om att många är de människor runt omkring honom skulle märka om han en dag va borta, eller plötsligt somnade in för att aldrig mer njuta sömnens välgörande flykt i ett hörn på en gata i Colombia.

I tisdags slutförde vi allt på skolan förutom lite småsaker med bättringsmålning. Det är en fantastisk känsla att få se en grund bli till ett färdigt hus på drygt 6 arbetsdagar. 😀

En nöjd byggledare

Den här mannen har suttit och vaktat oss under hela tiden vi har varit där. Det har skolan/kommunen stått för så att inget illa ska hända oss. Polisen är närvarande i princip överallt.

Härifrån kommer barnen som går i skolan

Byggställning colombian style

Frisör colombian style

Pall colombian style

/Fredrik

 

Skolan Bella Vista

Ankarstiftelsen byggde en 2-salsskola i februari i år. Barnen går i treskift för att det finns så många barn i byn. Bella Vista betyder vacker utsikt, men utsikten är allt annat än vacker. En fattig by.

En häck av kaktus

Det går 224 barn på morgonen, 198 barn på eftermiddagen och 105 barn och vuxna på kvällen. Det första läraren sa när vi kom var att skolan som byggdes i februari fungerar till 100%. 

Barnen är omedelbart framme hos oss och leker och pratar. Det är en fantastisk känsla att gå in genom porten och mötas av allt liv. 

Escuela de Albertson i Buenos Aires

Ännu en skola med fattiga barn. Om inte skolan skulle funnits hade barnen inte gått skolan. Denna skola är den femte bästa skolan i området kring Santa Marta. Mycket bra rektor och mycket engagerade lärare gör skolan så bra och alla barn klarar varje årskurs så att ingen behöver gå om. Det går 350 barn går i skolan. 20% av barnen kommer från gatan precis utanför skolan. Resten kommer från andra områden runtomkring. Personalen och rektorn har byggt vidare och underhållit skolan bra. De har stoppat in undertak och luftkonditionering i skolan. Rektorn heter José och han sprider drivet runt omkring sig. 

Tinto

Tinto är kaffe med mjölk och ca 50% socker. Det är många venezuelaner som är här och jobbar med att sälja saker som t ex tinto på stranden. En tinto kostar 500 pesos ~ 1,50 kr. De tjänar tillräckligt mycket på den försäljningen att de kan spara ihop pengar och skicka tillbaka till sina familjer i Venezuela. Det ger lite perspektiv på hur fattigt det är i Venezuela. 

/Fredrik

 

 

 

 

När man reser med Ankarstiftelsen betalar man allt själv. Vi själva står för resan hit, alla lokala resor (förutom bussresan mellan hotellet och byggplatsen), hotell, mat, arbetskläder, en del verktyg hemifrån etc. 

De enda på vår resa som får pengar via organisationen är de tre colombianer som är med och arbetar. German är huvudansvarig och den som ser till att skolbyggena har material framme i tid. John och hans son Junior är byggare. De reser runt till de olika skolbyggena och hjälper till med tynga lyft, kapning, murning etc. German bor i Santa Marta där vi är. John & Junior sover i hängmattor i skolan.

John och Linus

German och jag

Junior i vårt lunchrum

Skolan är sponsrad av Wikells Byggberäkningar. 👍

Det innebär att pengarna som ni har varit med och gett går direkt till de som behöver det. Inga mellanhänder eller någon stor administration ska ha del av pengarna. På fredag har vi invigning av skolan. Då kommer jag ta bilder som visar hur våra insamlade pengar används och reaktionerna hos barn och personal. De pengar som blir över ger jag vidare till nästa resa som innehåller två skolbyggen i januari och februari nästa år. Fantastiskt mycket tack för era gåvor.

Idag har vi satt alla plåtar, nästan färdigställt gavlarna, ljudisolerat mellan klassrummen och målat klart förutom lite småsaker.

150 meter från vårt hotell ligger ett leguanreservat

/Fredrik

Ingen semester hör inte! Upp drygt kl 5 för att åka till en indianby i bergskedjan Sierra Nevada. Kommuniteten består av tre byar och tillhör Aurhacostammen. Byn heter Zalemakú Sertuga.

Det var en otroligt dålig ”väg” men fantastiskt utsikt och ett äventyr som heter duga. Det var 7 km till huvudvägen men det tog 45-50 minuter. 

900 indianer i kommuniteten uppdelat på tre byar. En ganska ung kommunitet, de startade för 35 år sedan. En by högt uppe på berget, en halvvägs ner och en i dalen. Deras dröm är att få tillbaka sitt land ända fram till Karibiska havet för att ”komma närmre andarna”. Landet togs av spanjorerna och de ägde landet innan. När indiankummuniteten kom (~1985) ägde bönder marken. De hade stora gårdar med boskap, marijuana och cocaodlingar. Indianerna köpte bit för bit och har sedan dess konverterat tillbaka marken till skog.

Varje by har en skola upp till 11 år. Från 12 år går alla i skolan i dalen. 130 barn går i skolan nere i byn. Ankarstiftelsen har byggt den ena delen av skolan i dalen. 

Mamo är den andliga ledaren och har alltid sista ordet. Han utväljs redan som liten och får gå i träning hos äldre Mamo. Det är många som försöker bli Mamo, men bara en kan vara Mamo. Han har absolut makt förutom om andarna ger honom några restriktioner. Läraren som översatte och pratade berättade ett exempel ”om andarna säger till Mamo att han inte ska äta salt på ett år, så måste han följa det för att inte något dåligt/hemskt ska hända”. Bild på Mamo & mig!

Rinnande vatten får de genom att dra rör från floden och använda gravitation. De har el med hjälp av solceller. Men de måste tänka om angående elen, då skolan har datorer och projektorer. Helst ville ha fast elektricitet men responsen från Colombianska staten är långsam så de måste lösa det själva.

Vi fick se jättestora fjärilar, kolibrier och många andra djur. Men papegojan såg vi nere vid stora vägen.

Männen sitter under ett träd och ”väntar på andarna” samtidigt som de tuggar cocablad blandat med malt snäckskal och pumpa. Men de tuggar konstant. Cocabladen har de i axelväskorna och de hälsar genom att byta en näve blad med varandra. Kvinnorna föder barn och tar hand om allt annat. Ett otroligt ojämställt samhälle.

Ankarstiftelsens medarbetare John tillsammans med ett indianbarn

 

 

På vägen till båtarna passerade vi igenom Santa Marta. Och jag kan aldrig sluta att beröras av misären som människor bor i. Plåttak som hålls på plats av tegelstenar i kåkstäder precis bredvid en järnväg blandad med ”vägar” som knappt är framkomliga och högar med skräp. Bengt berättade att de har städat upp en hel massa under de senaste åren. Så samtidigt som det känns illa kan jag känna att det vi gör här är att ge ett barn i taget möjlighet att ta sig ur misären.  Det ger hopp för framtiden!

Fisketuren fick med höga vågor i små båtar. Fem av åtta tyckte att vågorna var lite väl höga. Men trots detta fick vi fin fisk och upplevelse som vi aldrig glömmer.

Efter turen åkte vi till stranden ”Granate” och fick en middag bestående av fisken vi fångade

På vägen tillbaka fick vi sällskap att 20-talet delfiner, men tyvärr inga bra bilder.

 

Restaurangens ”spis”

Skepparna på den båt jag åkte i

Till slut – fantastiskt mycket tack till alla som har gett till insamlingen. 👍😀 Om ni har missat den hittar ni den på min Facebooksida.

 

Man vet att det är varmt när färgen är torr direkt efter man har målat. Det är ingen mening att sätta upp ”nymålat” så att det ska hinna torka, det gäller bara att hålla sig undan i 10-15 sekunder. ☀️ 

Regn idag. Två rejäla skurar och vattnet flöt åt alla håll. ”Vägen” blev en brun flod. Ingen dränering eller några diken någonstans, så allt vatten åkte rakt ut och sköljde med sig allt skit och smuts på vägen dit. Hugo gillade det varma regnet, som han kommenterade att det är ju mycket varmare än duschen i lägenheten. 

Det var 37 grader i skuggan innan regnet kom. Efter det sjönk temperaturen till 27 grader och vi tyckte att det kändes lite kallt  😉

Allt vitt på hela skolan är färdigmålat förutom två väggar i ett rum. Det blåa är målat en gång. 

Hela gruppen på väg upp från bussen till skolan

Man blir trött av att jobba hårt i värmen

Takstolar & fästen

Bockmaskin