Ingen semester hör inte! Upp drygt kl 5 för att åka till en indianby i bergskedjan Sierra Nevada. Kommuniteten består av tre byar och tillhör Aurhacostammen. Byn heter Zalemakú Sertuga.
Det var en otroligt dålig ”väg” men fantastiskt utsikt och ett äventyr som heter duga. Det var 7 km till huvudvägen men det tog 45-50 minuter. 
900 indianer i kommuniteten uppdelat på tre byar. En ganska ung kommunitet, de startade för 35 år sedan. En by högt uppe på berget, en halvvägs ner och en i dalen. Deras dröm är att få tillbaka sitt land ända fram till Karibiska havet för att ”komma närmre andarna”. Landet togs av spanjorerna och de ägde landet innan. När indiankummuniteten kom (~1985) ägde bönder marken. De hade stora gårdar med boskap, marijuana och cocaodlingar. Indianerna köpte bit för bit och har sedan dess konverterat tillbaka marken till skog.
Varje by har en skola upp till 11 år. Från 12 år går alla i skolan i dalen. 130 barn går i skolan nere i byn. Ankarstiftelsen har byggt den ena delen av skolan i dalen. 
Mamo är den andliga ledaren och har alltid sista ordet. Han utväljs redan som liten och får gå i träning hos äldre Mamo. Det är många som försöker bli Mamo, men bara en kan vara Mamo. Han har absolut makt förutom om andarna ger honom några restriktioner. Läraren som översatte och pratade berättade ett exempel ”om andarna säger till Mamo att han inte ska äta salt på ett år, så måste han följa det för att inte något dåligt/hemskt ska hända”. Bild på Mamo & mig!
Rinnande vatten får de genom att dra rör från floden och använda gravitation. De har el med hjälp av solceller. Men de måste tänka om angående elen, då skolan har datorer och projektorer. Helst ville ha fast elektricitet men responsen från Colombianska staten är långsam så de måste lösa det själva.
Vi fick se jättestora fjärilar, kolibrier och många andra djur. Men papegojan såg vi nere vid stora vägen.
Männen sitter under ett träd och ”väntar på andarna” samtidigt som de tuggar cocablad blandat med malt snäckskal och pumpa. Men de tuggar konstant. Cocabladen har de i axelväskorna och de hälsar genom att byta en näve blad med varandra. Kvinnorna föder barn och tar hand om allt annat. Ett otroligt ojämställt samhälle.
Ankarstiftelsens medarbetare John tillsammans med ett indianbarn