Jonas Fredin bjuder på ett blogginlägg som beskriver hela vår resa och upplevelse på ett bra sätt. Tack Jonas!
Det är en varm morgon i Colombia å det ligger en man å sover i gathörnet.
Han har fått ett litet stycke plast att ligga på sedan jag såg honom sist.
En utmärglad hund ligger strax bredvid på den nakna trottoaren å jag får titta en gång extra för att se om den verkligen lever. Ingen skulle nog reagera om den plötsligt dog, bilden skulle se lika dan ut. Kanske lukten tillslut skulle skvallra om hundens hädangång.
Jag fortsätter hundra meter bort å går in på Colombias Ica för att köpa lite kylt vatten i värmen.
De allra fattigaste å de som hankar sig fram, å de som har det ganska gott ställt lever här sida vid sida. Ibland liknar gatorna en helt vanlig europeisk semesterorts men mängden försäljare som livnär sig på att gå runt med en termos å sälja tinto (kaffe med socker) för en svensk spottstyver berättar att välståndet är långt ifrån det som finns hemma. Taxibilar som vi åker med är i dåligt skick, trafiken ett kaos, till synes helt utan regler, men man lyckas på något sätt samsas mitt i myllret av motorcyklar å bilar och omkörningar på de mest konstiga ställen.
Jag är här för att bygga en skola, att göra en liten insats för att några barn till ska få utbildning.
En halvtimmes körning från semesterorten som vi bor i har vi kommit ut på landet och de fattigare områdena i regionen. Vi lämnar asfaltsvägen å svänger in på en gata helt utlämnad till skyfallens otämjbara kraft å ser aldrig likadan ut från dag till dag. Gravitationen tar obönhörligen med sig vattnet på en hisnande åktur å lämnar spår i vägen som blir allt svårare för bussen att bemästra.
Bussen, kämpar med stånk å stön å stannar med tiden längre å längre ifrån den skola vi ska bygga. Husen häromkring är enkla, barnen har inte själva råd att gå i skolan men skolorna vi bygger tar ingen avgift, det är villkoret för att vi ska ge rektorsområdet en skola.
Barnen i skolbänkarna kan mer engelska än vad damen i den lokala kiosken bemästrar.
En dag går en pojke förbi mig, han går redan i skolan, som många utav de andra barnen ser han glad ut, full av liv. Han säger utan att titta på mig. Thank you. Två små ord som når rakt till hjärtat. Han som redan går på skolan å för egen del inte behöver mer plats uttrycker en tacksamhet som jag känner är från hela regionen. 75 barn till härifrån ska i år få möjlighet till utbildning å pojken har nog förstått att det är något positivt. 75 barn till detta året, å nästa å nästa…
Vi gör besök på en annan skola som byggts. Vi går in genom en plåtport å kommer in till ett fin å välordnad skolgård.
Barnen hoppar jämfota mellan rockringar, spelar fotboll och går i skola. Barnen är uppdelade på tre skift för att utnyttja lokalerna maximalt. Till och med vuxna får komma hit på kvällstid.
Efter en stund tar leksuget i mig över å jag börjar rulla rockringar med en liten flicka, precis som min 6-åring där hemma så sjuder hon av liv, det glittrar i hennes ögon när vi hittar varandra.
Hon visar att hon kan snurra rockringen på armen, jag visar att man kan snurra den på foten också. Sen hoppar hon glatt vidare å dricker lite vatten i värmen. När vi ska gå kommer hon tillbaka å ger mig på barnens självklara sätt en stor innerlig svettig kram.
Egentligen vill jag inte släppa, jag vill ge henne en kram som räcker hela livet som hon kan tanka kärlek ur varje dag när livet runt omkring är hårt.
Ge henne en blick som hon kan sola sig i när allting känns kallt.
Säga till henne att hon är vacker å värdefull så att hon på riktigt förstår att det är sant och att hon kan luta sig mot det åren som kommer.
Inget utav detta kan jag ge henne, men jag åker ändå därifrån upplyft över att en gång fått krama henne å titta rakt in i hennes fantastiska ögon.
Då slår det mig att jag inte bara är här för att ge något. Det finns något hos de här människorna som attraherar mig och som jag fått att bära med mig.
Det återspeglar sig i trafiken, på landsbygden å hos den lilla flickan på skolgården. Man har det inte särskilt gott ställt rent materiellt men man äger däremot en livskraft en förnöjsamhet och en omtanke och hänsyn som jag inser att vi alltmer tappar bort i Sverige.
Mannen ligger fortfarande å sover, å hunden med. Men de har sin plats, ingen jagar bort dom. Ingen säger att det är för jobbigt att se en man som ligger på gatan å sover. Han är en pusselbit, om än lite luggsliten i det här myllret utav människor. Och jag är helt övertygad om att många är de människor runt omkring honom skulle märka om han en dag va borta, eller plötsligt somnade in för att aldrig mer njuta sömnens välgörande flykt i ett hörn på en gata i Colombia.