Bygget i Bonda flyter på bra! I nuläget återstår det endast finmålning vitt/blått, cellplast mellan salarna och plåten till taket på långsidan.
En del målar mer än andra och faktiskt hamnar även en del på skolan…
De ”stora” grabbarna fixar gavelpanelen. Här behövs styrka för att få in de självborrande skruvarna.
Volontärsamordnarna jobbar en del också (jag skickar inga bilder när Anita klättrar och målar).
Wikells skylt på novemberskolan är även den på plats.
Skolan i Bonda är en statlig skola med 435 barn efter den sista tillbyggnaden där 90 barn får plats. Den riktar sig till de allra fattigaste i Bonda vilket känns riktigt bra att få hjälpa.
Efter 1/2 dag i morgon får vi några dagars avkoppling inför måndagens invigning.
Söndagens utflykt gick söderut i riktning mot de andra kuststäderna Baranquilla och Cartagena. Vi stannade dock i Cienaga efter en knapp timmes bussfärd. Där öppnar sig en 570 km2 stor insjö liknande ett mangroveträsk.
Båtarna redo för avfärd
Nu gör vi en lugn färd där fisken oavbrutet hoppar över ytan, ett synnerligen rikt fågelliv och efter ett par timmar kommer vi fram till en av de märkligaste platser jag hittills har besökt.
Folket här lever av fiske och deras båtar är urholkade stammar utan motorer. De tar sig fram med hjälp av en stake som de sätter i botten, sjön är som mest knappt 2 meter djup, samtidigt som de går i båten för att komma någon stans.
Vi hade dock både motor, kapten och tak.
Första boendet heter Buena Vista och alla hus är byggda på pålar! Det finns inget annat sätt att förflytta sig på än med båt/kanot. Här finns det 80 hus av detta slag.
Så är vi då framme i Nueva Venezia! Här finns det 500 hus som också alla står på pålar. Nueva Venezia skapades för 80 år sedan.
Efter besök hos handlaren och deras hem återvände vi till den Colombianska civilisationen igen. En del tröttare än andra men väl omhänderagna av starka kvinnor enligt fotografen.
Efter en första dag med 6 svenskar, en andra dag med 21 och en tredje 1/2-dag med 19 svenskar utbröt det stora plaketasvrålet! Hela vårt uppdrag med plaketas var då utfört.
Det var Olivia och Mathilda som la dit den sista plaketasen till övrigas stora jubel.
Vår sydamerikansksvenska präst och tolk Lars kan också bygga.Med tak och målning blir detta en prydnad för hela ”Educativa Distrital Institucion De Bonda”.
Ett gäng glada och trötta svenskar åkte därefter ”hem” till Rodadero och ett väntande dopp i Karibiska havet.
Nu är vi i full gång med den nya skolan i Bonda. I och med denna har vi byggt totalt 10 salar där.
Återigen ett fantastiskt gäng att bygga med. I går och idag har vi monterat 31 pelare, 15 fönster och 137 plaketas. Eller kan man säga att vi burit 8 ton betong…
Alla, både vi över 70 och ungdomarna är glada.
Och lunchen serveras som vanligt.
Hela gruppen om 20 personer har jobbat idag utan att springa på varandra.
Och i morgon är vi uppe på taknivå. För er som var med i november kan jag berätta att plattan var både 90 grader och horisontell!
Sista dagen i Medellin besökte vi Deisy och hennes projekt ”För min stadsdel”. Den ligger uppe på bergssidan i stadsdelen 8:e mars, ett intressant namn.
Deisy, här med tolken Lars har arbetat i denna stadsdel i 9 år. Hon blev änka vid drygt 20 års ålder då en kriminell skulle stjäla hennes mans motorcykel. Han gjorde motstånd och blev skjuten framför ögonen på Deisy och deras då 3-åriga dotter. Hon har dock oförtrutet arbetat vidare och är numera gift med Ronny, ursprungligen en UMU-volontär från Tyskland.
Här får fler än 100 barn ett mål mat om dagen och i verksamheten finns det totalt 150 barn.
Här får barnen lära sig om värderingar, andlig och emotionell utveckling samt en god skolutbildning. De har ett stipendiesystem så att de kan gå i privata skolor med god undervisning. De kommunala skolorna är enligt Deisy katastrofala.
Barnen får även vara kreativa, har läsvila och flera andra aktiviteter. Pa’ mi Barrio är ett långsiktigt projekt som ska påverka hela stadsdelen på ett positivt sätt.
Även barnens mammor och pappor får undervisning eftersom många inte kan läsa och skriva.
Arbetet här är mycket imponerande. Ordning och reda, bra lokaler, rena och fina och där allt fungerar, inte en lampa trasig eller trasig toalett – ovanligt i Colombia.
I morgon drar vi vidare till Santa Marta för skolbygge nr 2.
Detta är namnet på fotbollsskolorna som drivs av CCC & AS i Medellin & Bogota.
Vi har besökt 2 projekt, Popular 1 & Santo Domingo. Popular 1 ligger mitt emellan 2 rivaliserande gäng som fortfarande söker efter unga pojkar & flickor att rekrytera till sin verksamhet.
Här ser vi Andres, 29 år, som har en svår bakgrund. Han hamnade tidigt i kriminella kretsar, sysslade med droger och rån m m och har även suttit i fängelse. Vid ett tillfälle blev han svårt knivskuren i benet och kröp över berget till andra sidan för att rädda sitt liv.
Men så kom han i kontakt med Gröna Sidan och med hjälp av ledarna där fick han ordning på sitt liv. Och med egna ord uttryckte han sig så här inför hela gruppen: ”Jag lärde också känna Guds väg”. Efteråt i ett enskilt samtal med honom fortsatte han: ”Jag är en helt ny människa sedan jag tog emot Jesus i mitt liv”. I dag är han en högst respekterad tränare inom Gröna Sidan.
En annan dag besökte vi Santo Domingo, så där en timmes bussresa från hotellet. Som synes färdades Amanda på sitt sätt medan vi andra åkte buss.
Väl framme fick hela gruppen rusa in på planen medan ungdomarna bildade mur med fin välkomstskylt. Ett varmt och roligt välkomnande.
För 5 år sedan hade det varit omöjligt för en grupp svenskar att besöka området. Men dels tack vare fotbollsskolan är det lugnare nu och endast sporadiska bråk sker mellan gängen.
Efter ett par svettiga fotbollsmatcher var det dags för samling på planen. Alexis, en av tränarna, hade sin 3-årige son med som visste hur en STOR fotbollsspelare poserar med bollen….
Vi fick därefter besöka ett hem där en av pojkarna i fotbollsskolan bor.
Vilket hus?
Jo detta där Alexis tittar ut genom dörren. Är detta ett hus egentligen, 24 m2 där det bor 6 personer? Här ryms ”kök”, ”toalett”, sängar och en hel del annat. Familjen har bott i detta hus i 10 år! Mamman arbetar med någon form av hantverk medan pappan arbetar i ”återvinningsbranschen” d v s han rotar i soporna på gatorna och sorterar fram plåt, plast, kartong, glas och annat som han säljer vidare till någon uppköpare.
Sista bilden blir en interiörbild. Fundering: Har VI över huvud taget NÅGOT att gnälla över?
CCC, Fängelsemissionen i Medellin har 204 barn finansierade via AS och ytterligare drygt 700 finansierade från andra organisationer i sin verksamhet. I dag fick vi möta 37 st av dessa med sina familjer i Botaniska trädgården.
Personalen hade förberett lekar med svenskar & colombianer på ett mycket trevligt sätt. Alla deltagare, barn som vuxna, fick mellanmål och alla barnen fick också glass.
Vårt eget, Anita & Bengts fadderbarn Matias var också med – jätteroligt att träffa honom och familjen igen. Det verkar som en fungerande familj idag vilket var roligt att se.
Barn i oklika åldrar deltog under dagen. Och man förundras över hur svårt och komplicerat liv vissa familjer har.
Barnet längst till vänster som äter glass med de andra barnen är 15 år. Hon är gravid med tvillingar varav en är död i magen på grund av näringsbrist. Det andra barnet föds om mindre än 2 månader – barn som föder barn. Vilka förutsättningar har barnmodern och barnet?
Detta är ett center för barn i en mycket fattig stadsdel. Maria Isabel presenterade en vision för exakt 4 år sedan när vi var i Santa Marta då Ulriksbergskyrkan och Nöbbele församling nappade på visionen. Hon är själv ett f d gatubarn med en prostituerad mamma, men via Börje Erdtman och Ankarstiftelsen (AS) blev hon räddad till ett annat liv. All hjälp går via AS och nu är det 938 inskrivna barn i verksamheten. Den består av lunch/mellanmål, kreativt skapande, läxhjälp, sexualundervisning, dataundervisning, hälso – sjukvård m m.
Stadsdelen Bello är ett farligt område och för att ta sig dit åker man på serpentinvägar som övergår till grus som knappast kan kallas väg längre. Det är minst sagt trångt och mycket busstrafik som bara lämnar 5 cm mellanrum mellan mötande bussar…
Omgivningen består av dåliga hus byggda i allt från plaststycken och trä till tegel.
Mitt i detta reser sig Ankla Center, en byggnad i 4 våningar med takterass, likt en juvel som drar uppmärksamheten till sig. Bilden är tagen från baksidan när vi kom tillbaka från matutspisningsprojektet som beskrivs senare.
Matutspisning var det ja! Alla Suecos, tillsammans med Colombianerna, gjorde 400 hamburgare som packades i take away för utdelning. Visst var vi snygga i vår utstyrsel?
Och resultatet blev inte heller oävet.
Vi bar och bar i många trappor upp till nya utspisningshuset, varmt och jobbigt, men det gör de själva 2 gånger i veckan, så varför klaga?
Väl uppe möttes vi av vackra, glada, tacksamma och förväntansfulla barn med en del föräldrar. Som alltid i Colombia köar de snällt och vänligt och väntar på sin tur att få det som bjuds.
På hemvägen passerar vi ett par hus där familjer som finns med i programmet bor. Deras tacksamhet strömmade mot oss från deras enkla hem. Vi lever helt klart med olika förutsättningar …
Idag var vi på barnhemmet hos Enith & Rosita m fl.
Vi fick hjälpa till med barnen, laga mat i köket samt förbereda nästa hälsobrigad som blir i La Guajira, i norra Colombia nära Venezuela.
Enith har varit ansvarig för detta arbete under 25 år! De har under dessa år tagit hand om 750 barn, delat ut 19 000 biblar, grundat 15 nya församlingar och haft kontakt med fler än 3 miljoner flyktingar.
Under 24 av dessa år har de fått hjälp och stöttning från Sverige – Enith uttryckte en stor tacksamhet för detta.
Vi blev bjudna på hamburgare och pommes som tillagats av colombianer och svenskar tillsammans. Och alla vi svenskar delade upp oss vid de olika borden för att vara med barnen.
I kväll är halva gruppen med Rosita på gatan med choklad och smörgås. De besöker även ”hotellet” ett förfärligt ställe för att ge lite hopp och ljus. För endast ljuset kan besegra mörkret. Andra hälften går ut i morgon kväll.
Hamburgare till lunch med spanska som samtalsspråk.
